Blogg

Uppdaterad 2019-12-02 Skribent: Alexandra Rose
Student
Skriv ut sidan

Tuffa utmaningar, hög personaltäthet och bra stöd av kollegorna. Sjuksköterskestudent Alexzandra Rose berättar om sin tid på Neurologisk rehabilitering, Avdelning 1,och ger även sina bästa tips till andra som ska praktisera. 

Student

Alexzandra Rose

Studerar på: Sophiahemmet Högskola, termin 3

Här har jag praktiserat på Stockholms Sjukhem: Neurologisk rehabilitering, avdelning 1, grupp 2

Hej!

För två veckor sedan gjorde jag min sista dag på min första somatiska VFU och min placering var på Neurologisk rehabilitering, avdelning 1, grupp 2. Jag var där i fem veckor och tiden gick otroligt fort. 

Jag trivdes oerhört bra och blev positivt överraskad över sjukskötersketätheten. På så många ställen i vården är det brist på sjuksköterskor men här är det tvärtom och det känns uppfriskande och med hopp om vården. Flertalet sjuksköterskor som jag har pratat med säger att det är en bra arbetsgrupp och att de trivs och ett kvitto på det är den förhållandevis låga personalomsättningen. 

Jag visste inte vad jag skulle förvänta mig innan jag började, för jag visste inte att det fanns något som heter neurologisk rehabilitering. Jag har bland annat lärt mig mer om olika hjärntumörer, observerat/vårdat svårt MS-sjuka patienter och utövat medicinsk-tekniska moment på patienter, vilket har varit helt nytt för mig.

Vissa patienter har varit i ett skick vid ankomst, vilket har fått mig och min ovana blick för rehabiliteringsomvårdnad att känna tveksamhet till hur det kommer att gå

Vissa patienter har varit i ett skick vid ankomst, vilket har fått mig och min ovana blick för rehabiliteringsomvårdnad att känna tveksamhet till hur det kommer att gå, till att vid utskrivning ha återhämtat sig på ett fantastiskt sätt och det har varit väldigt roligt att ha fått följa flera patienter på nära håll och se deras utveckling. Att omvandla omvårdnadsteori till praktik och se hur stärkta patienter blir när man värnar om deras autonomi, har varit fantastiskt! 

Att vårda patienter som är i nästan samma ålder som mig själv och med en liknande familjesituation, men skillnaden är att en del av dessa patienter har inoperabla hjärntumörer och inte så bra prognos

Det som jag tycker har varit utmanande (förutom att lära sig journalsystemet TakeCare 😊) är kontakten och vårdandet av patienter i olika och framför allt i de yngre åldersgrupperna. Jag har tidigare bara haft kontakt med äldreomsorg och hemtjänst så för mig blev det här första kontakten med olika åldersgrupper och de första dagarna var det nästan det svåraste att hantera. Att vårda patienter som är i nästan samma ålder som mig själv och med en liknande familjesituation, men skillnaden är att en del av dessa patienter har inoperabla hjärntumörer och inte så bra prognos.

I början gick tankarna väldigt mycket till att tänka hur jag skulle klara av att vårda patienter utan att ta del i sorgearbetet själv

I början gick tankarna väldigt mycket till att tänka hur jag skulle klara av att vårda patienter utan att ta del i sorgearbetet själv. Jag frågade flera i personalgruppen hur de gör då jag tänkte att jag måste lära mig hur jag ska kunna hantera detta, men ändå vara en medkännande och bra sjuksköterska. Summan av det hela av de som gav mig svar är att försöka tänka på att vi som vårdpersonal inte kan påverka patienternas liv och öden, men det vi kan göra är att göra deras tid hos oss på avdelningen så bra som möjligt och försöka känna tröst i det. 

Det är tydligt att det är patientens bästa som är i fokus och att alla har den gemensamma målbilden

Jag gillade verkligen att det är en så levande avdelning, att det är rörelse av vårdpersonal, paramedicinare, anhöriga, patienter som är uppe och rör på sig, har gruppaktivitet eller individuell aktivitet. Jag upplevde att det blir en varm och gemytlig atmosfär, vilket behövs då de flesta patienter kämpar med oro över sina sjukdomar och hur de påverkar och kommer att påverka livet framöver. Det var så roligt att se att all personal, oavsett yrkesgrupp, kändes  så engagerade och framåtsträvande och jag upplever det som så tydligt att det är patientens bästa som är i fokus och att alla har den gemensamma målbilden.

Tackfika till fina kollegor!
Tackfika till fina kollegor!

Min sista vecka hade jag även förmånen att hålla i Instagramkontot för Stockholms Sjukhem och la ut bilder med lite kortare text en gång per dag. Fick enbart positiv respons kring det och även från annan personal i ”huset” som jag pratade  med i omklädningsrummet. De sa att det var roligt att se perspektivet från en students vy också. Så därför är det extra kul att också få blogga om min tid på Stockholms Sjukhem.

Min sista dag bjöd jag naturligtvis avdelningen på fika. Vill igen säga STORT STORT tack till all personal och de fick mig att känna mig välkommen och att jag som student inte är en belastning, utan alla har tagit sig tid och svarat på alla mina frågor. 😊

Så TACK igen till alla på neurologisk rehabilitering, avdelning 1 för fem intressanta, lärorika, utmanande och fina veckor! Säger på återhörande och kanske återseende i framtiden. 😊

Mina tre tips till dig som ska praktisera

  1. Fråga, fråga, fråga. Man lär sig massor av att bara fråga saker och var inte rädd för att ställa frågor, du uppfattas som intresserad och engagerad.

  2. Ha en anteckningsbok nära och vid nya medicinska ord/diagnoser = kolla upp och skriv ner och repetera, så lär du dig nya begrepp.

  3. Var engagerad i att lära känna personalen som jobbar, det blir en mycket trevligare praktik och man vet aldrig om de blir framtida kollegor.

Följ Stockholms Sjukhem på Instagram

Ta en titt bakom kulisserna. Varje vecka berättar en medarbetare om sin arbetsvardag.

Gå in och följ Stockholms Sjukhem på Instagram