Meny

Tack Peter Strang och på återseende!

Uppdaterad 2022-10-21 Webbredaktör: Mariana Lind Skriv ut sidan

Professor, författare och folkbildare. Överläkare, föreläsare och vetenskaplig ledare. Men nu går Peter Strang i pension, eller? Han verkar i alla fall vilja fortsätta bidra till ännu mer forskning.

Redan efter gymnasiet började Peter Strang studera till läkare. Han inriktade sig mot onkologi och blev 1997 Sveriges första professor i palliativ medicin. Mellan 1997-2001 var han verksam som professor på Linköpings universitet och under samma tid började styrelsen på Stockholms Sjukhem fundera över att satsa på egen forskning inom palliativ vård. Och så blev det. Sedan gick startskottet till att Stockholms Sjukhem donerade en professur till Karolinska institutet, i samarbete med Radiumhemmets forskningsfonder.

– Mycket tack vare Jerzy Einhorn, professor vid Karolinska institutet, som satt med i Stockholms Sjukhems styrelse under den här tiden. Han var visionär och tyckte att KI skulle ha en professur i palliativ medicin. Som jag förstått det hela, var också dåvarande sjukhusdirektören PA Dahlberg och FoUU-chefen Åke Seiger mycket involverade.

Bidragit stort

Professuren har varit viktig för Stockholms Sjukhems varumärke och Peter Strang har haft tre uppgifter; att bedriva forskning, medverka i utbildningar och att föra ut kunskap till allmänheten. Han har också varit överläkare på Stockholms Sjukhem och gett ut många böcker som ska bidra till att öka kunskapen om palliativ vård. Han har dessutom skrivit populärvetenskapliga verk samt skönlitteratur. Flera av böckerna har ett existentiellt tema.

När Peter Strang klev in på Stockholms Sjukhem 2001 kunde han inte veta att han skulle bli kvar så länge. På frågan vilket ord som skulle kunna sammanfatta hans tid på Stockholms Sjukhem kommer svaret fort.

– Patientnära! Från första dag här har jag alltid känt att jag har varit väldigt nära patienterna och att hela vården har velat vara nära patienterna. Och om det ska vara något mer ord så är det ”kunnig vård”. Så det blir tre ord.

Formellt pensionerad

Nu har Peter Strang nyligen blivit så kallad professor emeritus, vilket innebär att han gått i pension. Men han lämnar inte Stockholms Sjukhem, utan blir kvar – men som timanställd.  

– När man fyller 65 år känner man sig inte gammal, men jag vill ta tillfället i akt att formellt stiga av min ordinarie tjänst och fortsätta som professor emeritus vilket innebär att jag är oavlönad professor vid Karolinska institutet men kan fortsätta med olika projekt som finansieras separat. Det ger mig mer egen tid och möjlighet att fokusera på projekt jag brinner för. Just nu bedriver jag spännande registerforskning där vi försöker ta reda på om den palliativa vården är jämlik, oavsett ålder, kön, socioekonomi och multisjuklighet.

Breddar sin forskning

Peter Strang ser också fram emot att på deltid fortsätta samarbeta med yngre forskarkollegor på Stockholms Sjukhems FoUU-enhet. Hittills har hans forskning framför allt rört palliativ forskning.

– Senaste tiden har jag börjat intressera mig allt mer även för forskning som rör SÄBO (särskilda boenden), liksom geriatriska frågeställningar som ibland återfinns i gränslandet mellan geriatrik, rehabilitering och palliativ vård. Inom vår egen FoUU-enhet finns därför möjligheter att bedriva forskning som är intressant för alla delar av verksamheten: för den palliativa vården, våra äldreboenden, geriatriken och rehabiliteringsverksamheten.

Förutom utvalda forskningsprojekt kommer Peter Strang att fortsätta som senior rådgivare för PKC, (Palliativt Kunskapscentrum i Stockholms län) och bistå den palliativa cancerprocessen inom RCC (Regionalt Cancercentrum).

– Även om det låter som många åtaganden, hoppas jag få lite mer fritid och tid för min familj och mina vänner.

Vad är du mest stolt över från din tid på Stockholms Sjukhem?

– Att jag, tillsammans med många andra medarbetare, har lyckats göra den palliativa vården synlig även utanför Stockholms Sjukhem. Stockholms Sjukhem har mycket gott rykte både i länet och i hela landet. När jag började arbeta kliniskt som överläkare och professor 2001 hade jag många tankar kring smärtlindring och symtomlindring som jag hoppas har bidragit till den goda vården. En förutsättning för att det ska lyckas är att personalen har god kompetens och så har det verkligen varit här.

Något annat du vill lyfta från din tid här?

– Jag är glad över att jag lyckats lyfta de existentiella frågorna, både inom forskningen och inom vården. Redan under min tid som nybliven professor vid Linköpings universitet insåg jag att den palliativa vården redan då var framgångsrik på att behandla smärta och fysiska symtom, vi hade en förståelse för psykosociala frågor och familjens betydelse och behov, men ingen hade greppat de existentiella frågorna utom sjukhuskyrkan.

Varför är det viktigt att lyfta existentiella frågor inom den palliativa vården?

– Den existentiella krisen drabbar inte bara troende, utan i lika hög grad agnostikern eller ateisten, för när man ställs inför den svindlande vetskapen om att ens liv håller på att ta slut och nu är det på riktigt, då konfronteras man av de stora frågorna: Varför just jag? Varför just nu? Klarar jag av att dö? Om jag ändå bara har kort tid kvar, är då allt meningslöst eller kan man känna mening, även i livets slutskede?

Peter Strang fortsätter:

– Existentiell ångest över frågor om livet och döden, mening och meningslöshet, olösta skuldfrågor, ensamhet och gemenskap kan påverka livskvaliteten i hög grad. Eftersom målet med den palliativa vården är att skapa möjlighet till livskvalitet, blir de existentiella frågorna angelägna.

Vad behöver personalen för att kunna hantera existentiella frågor?

– Personalen behöver helt enkelt redskap och en existentiell bas att stå på, för att kunna möta personer med existentiell ångest. Jag har drivit dessa frågor allt sedan jag började arbeta på Stockholms Sjukhem och Karolinska institutet och till min glädje har de existentiella frågorna till och med uppmärksammats av Region Stockholm. När den palliativa vården upphandlas, har Regionen alltid haft krav på att enheten har palliativ kompetens och till exempel smärtkompetens, men sedan tio år tillbaka får enheterna också fylla i vilken formell existentiell kompetens som finns på den palliativa enheten.

Vad gör du just nu och vad ska du göra framöver?

– Förutom de spännande forskningsprojekt jag redan nämnt, har jag nu mer tid för eget skrivande. Som ordinarie professor har jag framför allt skrivit läroböcker och populärvetenskapliga böcker men nu får jag mer tid för att skriva skönlitteratur. Själv älskar jag att läsa spänningsromaner och min nästa bok blir en spänningsroman i en existentiell miljö. Titeln är ”Dödshjälparen”, som kommer ut i slutet av november 2022. I korthet är handlingen förlagd till en avdelning där svårt sjuka vårdas. Det är inte konstigt om någon dör på avdelningen, men det börjar bli allt fler dödsfall som är oväntade. Är det här naturligt eller är det ”någon” som skyndar på döendet – och är det i så fall med ett gott eller dåligt motiv?